Smakade på mina egna hembakade tekakor igår kväll, det var nog bland det dummaste jag gjort på mycket länge. Resultatet blev svettningar, skakningar, illamående och extrem yrsel. Jag vet att det går över, men det är otroligt jobbigt när man väl sitter/ligger där mitt i det. Puh.
Det var den första tekakan efter operationen, och definitivt den sista. Åtminstone på mycket, mycket länge. Vitt bröd tillhör inte vanligheterna när det gäller mig, men ibland blir man lite sugen. Som igår. Det suget är bortblåst nu. Bläh!
Men det slog mig... att livet som opererad inte alltid är en dans på rosor. Det är inte det lättaste alla gånger. Men det är ändå, utan tvekan, ett av de bästa besluten jag tagit i mitt liv.
Idag är det 6 månader sedan!6 månader sen jag låg i panikångest och grät i rummet utanför operationssalen.
6 månader sen jag trodde att jag skulle dö ifrån mina nära.
6 månader sen jag somnade på britsen för att sen vakna upp till ett nytt liv.
Det är 6 månader sen jag lät kirurgen göra fem hål på magen och ge mig ett verktyg för att förändra mitt liv. Ett halvår sedan! Och jag är otroligt tacksam för detta! Trots mycket funderingar, en del förtvivlan och många udda känslor så har jag inte ångrat mig en sekund.
Att låta mig opereras var det bästa jag kunde göra!Visst är det jobbigt ibland. "Jobbigt" är väl fel ord, men det gäller att tänka sig för emellanåt. Men man lär sig med tiden, en del går snabbt, annat tar tid att komma underfund med.
Men vem har sagt att man ska
lära sig att leva över en natt? Det har tagit tid att skapa sig bra vanor och rutiner, men det tog avsevärt mycket längre tid att skapa sig de dåliga vanorna jag hade förr!
Idag, 6 månader efter operationen, visar vågen siffror som jag inte sett på många år. Minns inte ens när jag såg dessa siffror senast!
Jag minns inte när jag mådde så här bra sist, jag minns inte alls när jag hade sån energi och lust att leva som jag har idag!
Idag mår jag bra! (och ändå är jag inte klar med min resa!)
Mitt största mål med operationen var inte att gå ner en massa kilon, även om det såklart var ett önskemål. Mitt största mål var att uppnå en bättre hälsa, att få må bra inombords och att orka vara en bra mamma. Att få leva!
Idag har jag kommit en bra bit på vägen!
Även om jag är trött då och då, så mår jag så otroligt mycket bättre än jag någonsin kunnat tro. Jag orkar leka och leva. Jag orkar ta hand om mig själv och barnen.
Jag kan leka på golvet och sen ta mig upp utan att få ångest, bara det är värt hur mycket som helst då detta var en situation jag gärna undvek förut. Att ta sig upp från sittande ställning på golvet var fruktansvärt, idag sitter jag på golvet dagligen!
Det är maj nu, och jag längtar efter den riktiga sommarvärmen. Trots hängbuk, fladdriga armar och en kropp som sladdrar här och var så längtar jag verkligen efter sommar, sol och bad. Jag längtar efter att få springa efter barnen ner i vattnet, jag längtar efter att få sparka boll med dom i sommarsolen innan vi dukar upp med saft & hembakade bullar till fika.
Jag längtar efter en sommar full av glädje och energi. Något jag aldrig tidigare längtat efter, somrarna har liksom varit lite ångestladdade kan man säga.
Backarna på djurparkerna har vart otroligt stressande att tänka på.
Badplatserna har absolut inte fått vara välbesökta, och ett krav har varit att de har en vass att gömma sig i. Typ...
ja, ni förstår nog...Skugga, skugga och skugga. Skuggan har varit min bästa vän genom åren.
Ja, det jag ville komma till med detta inlägg var mest att det var 6 månader sen mitt nya liv började. Detta halvår har varit som ett intro för mig, där jag lärt mig (och fortfarande lär mig) att leva efter mitt nya verktyg. Jag har ca 20 kilo att ta innan jag är helt nöjd, blir det mer därefter är det bara en bonus.
I vilket fall som helst är jag otroligt glad och lycklig över mitt beslut att låta mig opereras. Jag fick livet tillbaka, och idag orkar jag leva så som jag önskar. Långa promenader är otroligt uppskattade, barnalek gör mig lycklig genom hela kroppen och tanken på vad framtiden har att erbjuda får mig otroligt förväntasfull!
Att jag inte längre kan frossa i mig kilovis med godis rör mig inte ryggen. Godis är inte ens gott längre (och ja, jag är allvarlig, ibland funderar jag på om de opererade bort en bit av hjärnan också, men jag har inga ärr i huvudet!)
