Igår var jag ganska tystlåten både här och hemma. Mycket beror nog på att jag kände en konstig känsla i mig själv. I onsdags kväll vart det nämligen dags för att akut läkarbesök pga magsmärtor. Det tog verkligen hela dagen för mig att inse att det kanske var läge att uppsöka läkare, men till slut så.
Det visade sig att det inte var någon större fara med mig. Lite smärtstillande och det skulle försvinna. Jag är ju som jag är, och undviker alla tabletter jag kan nu när jag ändå äter så mycket piller efter operationen som jag gör (vitaminer, tillskott osv). Så även Alvedon känns som jag vill undvika många gånger... nu hade jag dock inte mycket till val. Det var bara att knapra och se glad ut, så att säga.
Det visade sig att det inte var någon större fara med mig. Lite smärtstillande och det skulle försvinna. Jag är ju som jag är, och undviker alla tabletter jag kan nu när jag ändå äter så mycket piller efter operationen som jag gör (vitaminer, tillskott osv). Så även Alvedon känns som jag vill undvika många gånger... nu hade jag dock inte mycket till val. Det var bara att knapra och se glad ut, så att säga.
Gårdagen gick den också, ont hade jag fortfarande - men inte i samma utsträckning som i onsdags som skönt var. Idag är det ännu lite bättre, även om det inte är helt bra än. Men det ger sig, för jag tänker bannemig inte ge mig iallafall!
Jobbigast igår var väl bara känslan av att jag behövde prata med någon, och maken var i Örebro för studiebesök hela dagen, så det var ju inte läge att ringa honom om det inte var akut. Och akut var det ju inte, jag var ju bara "pratsjuk"...
Jobbigast igår var väl bara känslan av att jag behövde prata med någon, och maken var i Örebro för studiebesök hela dagen, så det var ju inte läge att ringa honom om det inte var akut. Och akut var det ju inte, jag var ju bara "pratsjuk"...