Två bilder tagna i oktober 2012.
Två bilder tagna i mars 2013.
Fem månader emellan. Jag har en bit kvar att vandra, men jag måste erkänna att jag faktiskt börjar känna mig normal.
Tanken slår mig - får man säga så? Eller är det kränkande? Nedvärderande? Låter det som att jag ser ner på andra genom att säga att jag känner mig normal? Det gör jag inte iallafall! Alla är fina, oavsett vilken form man är stöpt i - men detta inlägg handlar om mig. Och mina känslor inför mig själv.
Bilden med rosa klänning och bilden med rutig skjorta är två bilder från min största tid. Tiden då jag kände mig missanpassad och onormal. Gick jag in i en klädesbutik så var det som om folk försökte mota ut mig med deras blickar. Gick jag på stan så glodde folk så ögonen kunde trilla ur. De vände sig om...
Till och med barnen på badhuset (de få gånger man var på sådana ställen) klämde ur sig kommentarer till sina föräldrar - som i sin tur verkade skämmas för sina barns uttalanden. (Jag klandrar dock inte barn, de vet ju inte att ord kan göra ont, men det sätter sig ju i minnet ändå).
De två andra bilderna är tagna nu i mars månad. Jag är aningen mindre (trots att jag fortfarande är "fet") och känner mig mycket mer bekväm i mig själv.
I spegeln ser jag samma Annika som jag sett i många år, men känslan av att känna sig "normal" går inte att beskriva riktigt.
Två bilder tagna i mars 2013.
Fem månader emellan. Jag har en bit kvar att vandra, men jag måste erkänna att jag faktiskt börjar känna mig normal.
Tanken slår mig - får man säga så? Eller är det kränkande? Nedvärderande? Låter det som att jag ser ner på andra genom att säga att jag känner mig normal? Det gör jag inte iallafall! Alla är fina, oavsett vilken form man är stöpt i - men detta inlägg handlar om mig. Och mina känslor inför mig själv.
Bilden med rosa klänning och bilden med rutig skjorta är två bilder från min största tid. Tiden då jag kände mig missanpassad och onormal. Gick jag in i en klädesbutik så var det som om folk försökte mota ut mig med deras blickar. Gick jag på stan så glodde folk så ögonen kunde trilla ur. De vände sig om...
Till och med barnen på badhuset (de få gånger man var på sådana ställen) klämde ur sig kommentarer till sina föräldrar - som i sin tur verkade skämmas för sina barns uttalanden. (Jag klandrar dock inte barn, de vet ju inte att ord kan göra ont, men det sätter sig ju i minnet ändå).
De två andra bilderna är tagna nu i mars månad. Jag är aningen mindre (trots att jag fortfarande är "fet") och känner mig mycket mer bekväm i mig själv.
I spegeln ser jag samma Annika som jag sett i många år, men känslan av att känna sig "normal" går inte att beskriva riktigt.
♥ Idag kan jag gå in i en vanlig klädesbutik och titta på kläder, utan att folk stirrar på mig som om jag vore ett UFO. Och oftast går jag därifrån med något fint till mig själv - inte bara något till maken eller barnen. Förr var det tvärtom - alltid något till de andra, men fruktansvärt sällan något till mig själv. De få kläder jag köpte till mig själv köpte jag via webshopar som sålde extra stora kläder.
♥ Idag kan jag gå på stan och vistas i offentliga miljöer utan att känna ögon i nacken, utan att se hur folk stirrar och viskar. Folk tittar inte annorlunda på mig än på någon annan. Flera gånger har jag kommit på mig själv med att försöka se vem som stirrar på mig - men det är ju ingen!
♥ Idag kan jag åka tåg/buss utan att behöva klämma ihop mig själv för att låtsas få det att se ut som om någon får plats bredvid. Jag kan sitta i en gunga utan att kedjorna trycker in så det gör ont i sidorna på mig. Jag får plats i samhället!
♥ Idag säger jag inget om jag fastnar på foton, utan är mer för än emot det (fast det beror nog på vem som håller i kameran och om jag har kontroll på "publiciteten"). Förr avskydde jag kameran. Med skam i kroppen såg jag bilder på mig själv från diverse event. Känslan av "hur fan kunde jag gå sådär?" infann sig ofta.
♥ Förr var det jobbigt att bara gå till ICA och jag tog alltid bilen! Visst jag kan ta bilen idag också, de gånger jag har bråttom och t.ex. har maten på spisen, men idag tar jag gärna en promenad på ett par kilometer - och känner riktigt hur det suger i benen efter att testa att springa. Jag vet dock att mina knän inte pallar löpning än, så jag väntar medvetet med det. Jag minns inte senast jag sprang ordentligt!
Nu vet jag att många tänker "jaja, hon har ju en massa kilon kvar" - och ja, jag har en bit kvar. Detta inlägg är mer en beskrivning på hur jag känner nu. Samtidigt funderar jag på hur jag kommer att känna då, när jag kommit ännu längre.
Så långt är det inte kvar liksom, den värsta resan är redan gjord!