Begravning i fredags, något av det jobbigaste jag vet. Men behövligt på något sätt, för att få ta ett sista farväl. Liksom de andra gångerna jag befunnit mig i kyrkan för en begravning så tänkte jag även denna gång att jag inte skulle grina. Varför ska jag sitta och gråta framför alla andra?
Så satt jag plötsligt där, längst fram i kyrkan tillsammans med föräldrar och syskon. Jag försökte prata om allt och ingenting så länge det gick, men så fort gudstjänsten började så kände man ju hur känslorna kom ifatt en. När första psalmen, "Blott en dag", började spelas så brast det. Då började tårarna rinna och fortsatte sen så under hela tiden... Att då gå fram till kistan med rosen, ta farväl och lämna blomman där i gråtande tillstånd, det var lite av en pina...
![]()
Att tänka på att min morfar låg där i kistan, det kändes helt sjukt. Absurt!
Som skönt var hade mamma fått ett shysst präst som gjorde begravningsceremonin till en personlig stund där han berättade om morfar som han var. Han berättade om hans yrkesverksamma liv, om hans personlighet och sådär ni vet. Det kändes fint, även om det var lite känsligt.
Efter första psalmen någonstans fick jag en extrem huvudvärk och blundade. När jag öppnade ögonen var det precis som att han satt framför oss, på stolen framför min syster. Där satt han med armarna bakom sig på bänken. Ja alltså jag menar inte att man kunde se honom helt, men jag fick för mig att han satt där. Och tittade på hur fint mamma ordnat allting på hans begravning...
Man funderar mycket när det är såna här stunder. Varför var man inte där oftare? Varför gjorde man inte si eller så? Det finns mycket man ångrar, helt klart. Sen finns det mycket annat man funderar på också, varför man inte visste vissa saker i tid. Varför en del kommer fram först efter en persons bortgång? Mycket tankar...
![]()
Nu får kroppen vila, medans hans själ lever vidare mitt ibland oss. Själv har jag ytterligare ett ljus att tända när vi besöker kyrkogården, likväl under de kvällar då jag tänder ljus här hemma. En tanke och ett ljus, en stunds tystnad. Det är vad som behövs emellanåt...
Så satt jag plötsligt där, längst fram i kyrkan tillsammans med föräldrar och syskon. Jag försökte prata om allt och ingenting så länge det gick, men så fort gudstjänsten började så kände man ju hur känslorna kom ifatt en. När första psalmen, "Blott en dag", började spelas så brast det. Då började tårarna rinna och fortsatte sen så under hela tiden... Att då gå fram till kistan med rosen, ta farväl och lämna blomman där i gråtande tillstånd, det var lite av en pina...
Att tänka på att min morfar låg där i kistan, det kändes helt sjukt. Absurt!
Som skönt var hade mamma fått ett shysst präst som gjorde begravningsceremonin till en personlig stund där han berättade om morfar som han var. Han berättade om hans yrkesverksamma liv, om hans personlighet och sådär ni vet. Det kändes fint, även om det var lite känsligt.
Efter första psalmen någonstans fick jag en extrem huvudvärk och blundade. När jag öppnade ögonen var det precis som att han satt framför oss, på stolen framför min syster. Där satt han med armarna bakom sig på bänken. Ja alltså jag menar inte att man kunde se honom helt, men jag fick för mig att han satt där. Och tittade på hur fint mamma ordnat allting på hans begravning...
Man funderar mycket när det är såna här stunder. Varför var man inte där oftare? Varför gjorde man inte si eller så? Det finns mycket man ångrar, helt klart. Sen finns det mycket annat man funderar på också, varför man inte visste vissa saker i tid. Varför en del kommer fram först efter en persons bortgång? Mycket tankar...
Nu får kroppen vila, medans hans själ lever vidare mitt ibland oss. Själv har jag ytterligare ett ljus att tända när vi besöker kyrkogården, likväl under de kvällar då jag tänder ljus här hemma. En tanke och ett ljus, en stunds tystnad. Det är vad som behövs emellanåt...