Idag är den här... dagen jag fasat för.
Jag avskyr verkligen begravningar. Det är bland det värsta som finns, även om det är otroligt fint och ett vackert sätt att ta farväl på. Men det är jobbigt, känslofyllt och helt enkelt påfrestande för psyket.
Idag blir det inte många inlägg här inne, men det beror på att resan startade tidigt imorse, och detta inlägg är tidsinställt. När detta dyker upp sitter jag i baksätet på mina föräldrars bil - i väntan på att anlända till Surahammars kyrka.
Morfar somnade lugnt och stilla för exakt en månad sen, den 1 februari, men vi vet alla att han är med oss. Det låter säkert som en klyscha, men vi vet att det är så. Det känns bra, det känns riktigt bra. Jag är säker på att han är med oss i kyrkan idag och berömmer mamma för all den tid och energi hon lagt på allt runt omkring begravningen. Eftersom hon är enda barnet (i livet) så har hon också varit ensam om planeringen så sett.
Blommorna ovan är de blommor min mamma valde till kistdekorationen. Underbara, om man frågar mig!